Varför förstår ingen hur jag mår?

... och varför förstår inte jag det heller?

Det var ett tag sedan jag skrev, har inte känt att jag haft nåt att skriva om. Orkar inte med någon uppdatering av allt som hänt, de som behöver veta det är redan uppdaterade. Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva men känner att jag måste få ut det jag tänker på. Jag har ju varit ett tag här i Stockholm nu och det har känts både bra och dåligt. För ett tag sedan kändes det så pass bra att jag funderade om jag aldrig skulle komma upp igen. Men sen gick det väl en dag och jag inser för varje dag hur mycket jag saknar Luleå och alla där uppe. Det är inte en perfekt stad men jag är lycklig där. Min hjärna säger att jag inte kan säga upp ett heltidsjobb här nere en sån här tid för att vara arbetslös där uppe medans hjärtat säger att jag kommer att gå under här nere om jag stannar. Även om jag försökt förklara för de som frågar tror jag inte att någon vet hur jag egentligen mår, kanske för att jag inte berättar allt för någon, förutom Anders då. Även om min familj vet hur jag har det tror jag inte att de vill råda mig att säga upp mig eftersom dom tycker att det är en sån jättechans för mig. Och det är ju det jag också vet att det är. Samtidigt som jag känner att jag inte är lycklig där jag är. Och vad är viktigare än det? Jag går emot allt som jag nånsin sagt och allt som jag tror på om jag stannar här nere för att jag är rädd för vad som finns där uppe. Det är ungefär samma resonemang som att jag inte skulle flyttat ner i januari för att jag var rädd för vad som skulle hända. Nu har jag testat det här, frågan är bara hur länge måste jag testa för att kunna säga att det inte är för mig?

Ibland skulle jag önska att någon tog beslutet åt mig, men det kommer inte att hända. Det som skulle hända (och som jag kanske i hemlighet hoppas på) är att dom på jobbet inte vill ha mig kvar, jag har ju fortfarande provanställning. I så fall skulle dom ta beslutet åt mig och jag skulle inte behöva fundera.

Hoppas alla ni har en fin valborgsmässoafton.

Mitt i natten

Då sitter man mitt i natten och bloggar lite. Har precis kommit hem från en fest som en kollega höll i. Trevligt och allt sånt men jag blev trött och bangade utgång för att istället åka hem och sätta mig lite framför tv:n och surfa lite på nätet.

Våren har kommit till Stockholm, det är typ 13 grader varmt om dagarna och solen skiner som bäst. Det är verkligen superhärligt. Jag känner mig som en ny människa och vårkänslor börjar komma. Jag åker ju dessutom hem över påsk, på onsdag med andra ord, vilket känns underbart.

På jobbet går det bra, vi har haft utbildning i veckan. En utbildning om hur vi ska bemöta klienter och hur vi ska skapa bra relationer med dem och kunna hjälpa dem på bästa sätt. Det har varit tre roliga och lärorika dagar.

Nu är det verkligen sängen för mig, imorgon väntar ytterligare en fest. Det är ett hårt liv man lever.
God natt!